TP 4 / TP 45 - BEECH 18 - BAKGRUNDSHISTORIA

Fpl 45001, här med registreringsnummer "912" just efter ankomst till Barkarby. Ännu ej försedd vare sig med flottilj- eller kodsiffra. Foto: S Thorell.

BEECH 18

Beech modell 18 är en typisk representant för den kategori små trafikflygplan som kom fram under 30-talet och som tillverkades i stora serier för militärt bruk under andra världskriget. Andra välkända flygplantyper i denna klass är exempelvis Avro Anson, Airspeed Envoy och Lockheed Lodestar. Beech 18 var vid introduktionen ett för sin tid mycket modernt helmetallflygplan med avsevärda faciliteter. Att denna grundkonstruktion hade en stor utvecklingspotential visar det faktum att flygplanet efter krigsslutet succesivt utvecklades och den senaste versionen introducerades så sent som 1959. Ett stort antal maskiner flyger fortfarande på olika håll i världen, vilket innebär att planet, om än i utvecklad form, nu passerat 50 är i aktiv tjänst (1988...). En prestation i skymundan, men ändock i klass med den mer namnkunniga DC-3!

Även det Svenska Flygvapnet har haft Beech 18 i sin tjänst. Sammanlagt tre plan inköptes vid två skilda tillfällen och var under olika beteckningar och med olika uppgifter i Flygvapnets tjänst mellan åren 1940-58.

Beech Aircraft Corporation, Kansas, USA, konstruerade i mitten av 1930-talet ett tvåmotorigt, lågvingat helmetallflygplan med plats för sex passagerare, förutom en besättning på två man. Planet var i första hand avsett att användas av små flygbolag, charterföretag och på matarlinjer eller som rena transportplan. Prototypen till Modell 18 flög för första gången den 15 januari 1937, och typgodkändes en månad senare. Detta innebar starten för en omedelbar serieproduktion för att tillgodose den stora efterfrågan av denna typ av små commercials som nu hade uppstått i USA.

Nära 2.000 Beechplan av de rent civila versionerna 18A, 18B och 18S hann produceras före krigsutbrottet. De olika versionerna skiljde sig åt huvudsakligen avseende olika motorinstallationer samt interiörmässigt beträffande antalet sittplatser etc. Snart nog kom USAAF att intressera sig för Beech'en som ett lätt transport- och sambandsflygplan och redan i början av 1940 levererades de första maskinerna till USAAF.

MASSOR AV VARIANTER

I USAAF fick planet den militära beteckningen C-45 med tillnamnet Voyager och användes huvudsakligen för personaltransport. Ytterligare beställningar resulterade i UC-45A Expeditor (prefixet "U" användes inom USAAF 1941-45 och betecknade Utility = ung. allmännyttig). Ytterligare varianter betecknades (U)C-45B, C, D, E och F. En speciell fotoversion kallades F-1 och F-2. US Navy använde också planet under beteckningen JRB-1, 2, 3, 4, 5 och 6.

TP 4 med flottörer i Kungsgårdssviken juli 940. Foto via Anders Roos.

Den kraftiga expansionen av US Army och Navy (och givetvis även USAF) i början av 40-talet innebar att Beech's produktionslinjer helt togs i anspråk för militära ändamål. Från Beech's fabriker i Wichita levererades även ett antal specialvarianter med C-45 som grund, men kraftigt ombyggda. Hit hör bl.a. ett särskilt övningsplan för navigering, AT-7 Navigator och för bomfällning och luftmålsskjutningar, AT-11 Kansan.

Av de totalt 5.204 militära Beech 18 som tillverkades, levererades 411 stycken till engelska RAF under beteckningen Expeditor I och II, i det s.k. lend-lease-programmet.

Vid krigsslutet friställdes ett stort antal flygplan, som såldes som surplus. Härigenom kunde ett stort antal länder förse sina flygvapen med Beechplan, likväl som ett stort antal flygbolag. Så sent som under 60-talet fanns Beech 18, med varianter, i tjänst i ett 30-tal länder, däribland i så gott som samtliga länder i syd- och mellanamerika.

Då den militära efterfrågan upphörde, återgick Beech till civil produktion (en militär utvecklingsavdelning fanns dock kvar). Härvid utgick man från de senaste militära varianterna C-45G och H, som civiliserades och presenterades som D18S. 1954 kom så E18S, följt av G18S Super 18 och 1959 Super H18S. De senare typerna har något ökad spännvidd och mer strömlinjeformat nosparti samt en rad smärre modifieringar, vilket även förbättrade flygplanets prestanda. Totalt uppgick efterkrigsproduktionen till 1.030 maskiner, vilket gör att den totala produktionssiffran överskrider 9.000 tillverkade exemplar, inkluderande alla varianter.

BAKGRUNDEN - DET SVENSKA AMBULANSFLYGET

I oktober 1938 drabbades det svenska ambulansflyget av sin svåraste olycka, i det att TRP 2 nr 4, en Junkers W33, totalhavererade vid Söderfors utanför Dorotea, varvid samtliga fem ombordvarande omkom. Denna händelse resulterade efter ett antal turer, vartill vi skall återkomma, i att det första Beech 18-flygplanet tillfördes Flygvapnet och kom att ersätta den havererade Junkersmaskinen.

Just ommålad med nya kodsiffror (72) vid F 4 sjöflygstation den 24 augusti 1940. Observera att det gamla ambulansflygnumret (7) fortfarande är kvar (till höger om Röda Kors-märket)! Foto via Anders Roos.

Problemet med att omhänderta skadade och sjuka människor i de vägfattiga och vidsträckta delarna av främst mellersta och norra Norrland, diskuterades tidigt inom Svenska Röda Korset. Den svårartade influensan som grasserade 1918-20 accentuerade problemet ytterligare. Hitintills hade patienterna varit hänvisade till de transportmöjligheter som stod till buds; i bästa fall släde eller hästkärra, transporter som kunde ta flera dygn i anspråk.

För egna medel och med statsbidrag kunde SRK i april 1924 anslå 32.000 kronor för inköp av ett flygplan för att i någon mån tillgodose behovet av snabba sjuktransporter i de nordligaste länen. Planet, en Breuget IV (reg. S-ASAA) stationerades i Boden, varvid drift och underhåll bekostades av SRK, förutom personal och stationsanläggningar. Det senare sköttes av staten, varför piloter och mekaniker kom att uttas från dåvarande Kungl. Fälttelegrafkåren.

Flygambulansverksamheten blev, trots en del praktiska svårigheter, skeptisism och inledningsvis mindre lämplig flygmateriel, snart ett uppskattat och välkommet inslag för befolkningen i Norrlands inland. Förslag på att utöka verksamheten med flygambulasstationer vid F 4 Frösön och F 2 Hägernäs för att tillgodose mellersta och södra Norrland respektive Stockholms skärgård, kunde förverkligas tack vare allt fler donationer och statsbidrag.

I maj 1928 förbättrades situationen på den flygande materielen avsevärt, då den första Junkers F13 (TRP 1 nr 1) levererades. Flygplanet var, till skillnad från tidigare maskiner, från början byggt och anpassat för ambulansflygtjänst. TRP 1 nr 1 stationerades i Boden och ytterligare två Junkers F13 (TRP 1 nr 2 och nr 3) införskaffades året därpå med stationering F 4 resp F 2. Den till Hägernäs levererade maskinen (nr 3) totalhavererade dock redan på sitt första uppdrag i maj 1930.

Administrativt skedde även en del förändringar, såtillvida att staten, i detta fall Flygvapnet, övertog all ambulansflygverksamhet från SRK från halvårsskiftet 1932. SRK behöll dock även fortsättningsvis äganderätten till de flygplan man tidigare införskaffat. Under åren 1933-35 kompletterades ambulansflygflottan med tre stycken Junkers W33 (TP 2/TP 2A), samtidigt som TRP 1 nr 2 togs ur tjänst. De nya maskinerna erhöll ambulansflygnummer 4-6. Den 16 oktober 1938 inträffade så det i inledningen omtalade haveriet med fpl nr 4.

BEECH 18R - DET NYA AMBULANSFLYGPLANET

Det med dåtida mått svåra flyghaveriet väckte allmän förstämning och planer på en nationalinsamling för ett nytt ambulansplan väcktes. Denna hann dock aldrig påbörjas då ärendet snabbt hänsköts till riksdagen, som den 1 mars 1939 beviljade ett anslag på 560.000 kronor för inköp av ett nytt ambulansflygplan. Att man så snabbt fick fram pengar till den nya maskinen kan, trots dåvarande statsministern Per Albin Hanssons försäkran om motsatsen, berott på det faktum att den inte okände Hermann Göring i samma veva framförde ett erbjudande om att skänka ett fullt utrustat ambulansflygplan till Sverige som ersättning för det havererade. Erbjudandet var dock förenat med vissa villkor, vilka skulle kunna bli besvärande för regeringen...

I stället beställdes ett nytt ambulansflygplan hos Beechcraft i USA. Planet skulle utrustas enligt de särskilda krav man nu kunde precisera efter erfarenheter från de tidigare flygambulanserna. Bl.a. skulle den uppvärmbara kabinen ha plats för två bårar och en sjukvårdare. Vidare skulle maskinen kunna operera med såväl flottör- som hjullandställ.

En svensk kommission, som i september besökte Beechcraft och inspekterade tillverkningen, medförde dessutom ett gjutjärnshandfat (!) för att komplettera flygplanets utrustning med. Handfatet kom dock aldrig till användning, "då det inverkade ofördelaktigt både på tyngdpunktsläge och totalvikt". ¹⁾

Det specialinredda flygplanet, som bar beteckningen Beech 18R, var färdigt för leverans i januari 1940. Planet flögs då över till Floyd-Bennet-flygfältet på Long Island, där det demonterades och packades i trälårar för vidare transport sjävägen till Sverige.

---